B & B

Fredag, lördag och söndag har jag arbetat på Bomässan. Riktig kul att få träffa så mycket folk och många är så pratsamma (det gillar jag). Det var många gamla bekanta som kom förbi, flera som jag inte har träffat på flera år.
Men det är tufft att stå rätt upp och ner i flera timmar så på kvällarna var benen och ryggen rejält trötta. Det var knappt att jag kunde sätta mig ner på huk.

Söndagen avslutades med ett besök på Pio (jag åt deras klassiska plankstek, den är ju bara så smarrig) och sedan bio Gravity...en mycket annorlunda film i 3D, så jäkla häftigt.
Det var Yvonnes biogrupp som träffades och som vanligt blev det en kanonkväll. Tänk er när 6 tjejer träffas och alla är lika pratglada.

Nu har jag laddat med ljus, tändare och ficklampa...beredd på stormen. Vinden tilltar mer och mer och det regnar ganska rejält.
Skulle kanske passa på och äta lite varm mat...om nu strömmen går...för då blir det bara mackor.

Alla ni där ute "Håll i hatten"

Kursavslutning

I går var det kursavslutning i Rallylydnad fortsättning som Anki och jag har haft.
Vilket gäng...tror aldrig att jag har varit med om så många och så duktiga kursdeltagare. Man nästan häpnar över deras utveckling och dom vill lära mer och träna mer. Det är en fröjd att ha en sådan kurs.

På kursavslutningarna i rallylydnad brukar vi ha en liten tävling där vi skriver ett protokoll och har prisutdelning. Denna gången tog jag fram banan som Hildur hade gjort till vår Rallylydnadstävlingen vi har haft.
Dom fick själva sätta ut den...det var definitivt inte lätt...dom fick en inblick att det inte är så enkelt att bygga en bana.

Vi hade tur med vädret, kom några stänk knappt värt att nämna. När vi var klara och skulle gå in och fika DÅ kom regnet. Det fullständigt öste ner...

När vi har kursavslutningar bjuder klubben på fika...vi fick blåbärspaj och äppelpaj med vaniljsås.  

Några kommer att fortsätta och träna på våra måndagsträningar, vill hålla igång under vinterhalvåret. Den 7 november är dom några som har anmält sig till träningstävlingen i Oskarström...jag tänker åka med och heja på dom.

Lite av varje!

Nu har det gått 2 veckor sedan jag skrev något här.
Vad händer i mitt liv?
Nu kretsar mycket runt jobbet, töserna får sin tid även om dom skulle behöva mer.

I förra veckan var jag med när hästen fick massage...helt otroligt så lugn en häst kan bli. Han stod nästan och sov...

I torsdags när jag backade ut bilen från garaget kändes det konstigt. Jäklar skit...punktering. Tur att grabbarna på DäckIn kunde göra en utryckning och komma hem och laga det.

I lördags satt jag och Anki på sekreteratet på klubbens lydnadstävling och appelltävling. Det tog nästan hela dagen så när jag kom hem var det skönt att inta soffläge.

I förmiddags var jag i stallet och fixade för hästen. Efter det körde vi till skogen så töserna fick springa av sig en massa energi. När vi kom hem blev det lite inneträning, rally, lite vanlig lydnad, jag gömde mig så fick dom leta upp mig och så blev det lite godisletande. Undrar om Kaisa börjar få ett sämre luktsinne. Hon hade svårt att hitta godiset och sen gick hon och la sig i sin säng.

I kväll har det varit måndagsträningen på klubben och den gick över all förväntan. Vi tränade rallylydnad o vanlig lydnad. En platsliggning som vi inte har gjort på länge länge. Nicita låg tryggt trots att det var bus med andra hundar runt omkring. Inkallning med mötande hund...gick bara så bra. Eftersom vi har lagt tävlandet på hyllan så kommer vi att träna lite allt möjligt och nu när vi inte har någon press på oss går allt så mycket bättre. Det är en härlig känsla...

Tiden läker alla sår

Är det en sanning eller en myt?

I dag är det 3 år sedan jag var med om den tuffa ridolyckan och fortfarande kan jag få så jäkla ont.
En ortoped säger att "detta får du leva med"
En annan läkare inom ett helt annat område säger "detta ska du inte acceptera. att det gör ont beror troligen på att skrotet som är inopererat rör på sig. det ska plockas bort"
Ja, vem ska man tro på?

Det var tuffa 8 veckor som jag gick med gips och alla gångerna som jag fick lägga om det. Det positiva var alla dom olika färgerna på gipset man kunde välja på, hur man nu kunde tycka att det var positivt, ja man blev glad för det lilla.
Första gipset var helt vitt, urtråkigt. Nästa blev blått...tänkte på Chelsea...fotbollsnörd.
Sen blev det gult, rött med glitter och lila med glitter.

 

 

Tiden går för fort...

Jag hinner liksom inte med allt som jag borde göra. Min blogg har inte högsta prioritet som ni kanske har märkt. Det är nästan 2 veckor sedan jag skrev.

Min vardag handlar mest om mitt nya jobb som tar på krafterna både fysiskt och psykiskt. Mer om detta vill jag inte skriva, mycket beroende på sekretess och tystnadsplikt.

Mellan varven blir det hundtid, töserna måste få sitt också. Tyvärr har vi inte tränat något på dessa veckor så Nicita klättrar på väggarna. Det blir leta godis inne eller ute i trädgården...inte mycket till sysselsättning...men det kommer bli bättre...hoppas jag.

Förra helgen skypeade jag med sonen. Det var 5 veckor sedan han gav sig iväg på sitt stora äventyr. Det var en solbränd och sprudlande glad grabb jag pratade med...fantastiskt med skype.
Detta med datorer och it-teknik är kanon...
Han är lite mer flitig (än vad jag är) i sitt bloggande så vi här hemma i "kylan" kan följa honom i det varma landet, det blir bara varmare och varmare...hos oss blir det bara kallare och kallare.

Hör och häpna...jag har gjort ett besök på Gekås. Där var inte mycket folk, jag skulle inte handla något speciellt, bara lite till töserna...ändå hamnar det en hel del i kundvagnen.

I söndags hade "Yvonnes biogrupp" sin första träff. Vi var ett gäng tjejer som först åt på Veronas och sedan gick vi på bio, Monica Z. Vilken toppenkväll det blev. Alla var hundtjejer så mycket prat handlade om hundar men även lite annat kom in mellan varven. Alla var glada och positiva, det blev klart massor av skratt.
Vi ska träffas sista söndagen i varje månad och turas om med att boka restaurang och bio...ett jättekul initiativ av Yvonne...därav namnet "Yvonnes biogrupp"

Och i torsdags gjorde jag något som jag inte gjort på länge, något som tidigare varit vardagsmat för mig. Jag gjorde en riktigt ordentlig vurpa i skogen, ramlade handlöst ner i backen.
Gick, tack och lov, på en grusväg, när töserna får syn på en rejäl hög med hästskit. Båda rusar dit men jag lyckas med ett rejält NEJ stoppa Nicita men Kaisa som är nästintill döv hörde ju inte. Jag tog några springsteg, fick tag i pälsen på ryggen för att stoppa henne. Då vänder hon sig mot mig, jag var liksom i språnget, och jag ramlar handlöst...landar på höger knä och tar även emot med höger armbåge. Du milde tid så ont det gjorde och stackars Kaisa blev helt vettskrämd. Mitt knä som tog den största smällen är inte vackert men inget är brutet och inte ens en liten stukning. Så det gick trots allt bra.

I går fredag, kanelbullens dag, skulle vår chef bjuda på "kanelbullsfrukost", så vi skulle komma in på kontoret lite tidigare, alltså vi som ville.
Då har hon dukat upp frukost med bröd, olika sorters pålägg och kanelbullar, och bara levande ljus på borden...så himla mysigt.
Så kommer jag linkandes in...alla tittar på mig...du ska väl jobba idag, inte sjukskriva dig. Klart jag ska jobba, ett ont knä stoppar inte mig. Men typiskt att fredagen var min tuffaste och längsta arbetsdag på hela veckan så jag var helt slut när jag kom hem.
Husse skulle jobba hemma på förmiddagen så jag la 2 hundben på köksbordet som han skulle ge dom när han gick vid lunchtid. Klart att han glömde, men töserna kan själva, hämtade godiset men vem som ätit dom lär vi aldrig få veta...jag tror inte att dom har fått var sitt.

Fredagen avslutades med god mat från Asien Cooking och efter ett halvt glas vin somnade jag gott framför Skavlan...