Klantig eller bara otur?

I söndags kväll när jag var ute en sista kisserunda med töserna gick jag bland husen, det är så fint nu med alla ljus.
Töserna gick så fint jämte mig, ingen som drog i kopplet. Några sekunder tittade jag bort och då passade Kaisa på att ställa sig framför mig. Vad händer då? Jo jag ramlar pladask över henne och landar på knäna, tar i med händerna, och vi gick på asfalt. Fy f-n så ont det gjorde...
Tack och lov hade jag tjocka vantar på mig, dom gick sönder men händerna klarade sig. Jag hade tjocka överdragsbyxor, dom gick det hål på men knäna slapp skrubbsår. Men att ramla på asfalt var inget kul. När jag låg på alla fyra kollar jag noga runt omkring mig så ingen ser mig...varför gör man så...men jag var helt ensam.
Sen var det bara att linka hem. Knäna svullnade och det gjorde riktigt ont i dom.
Hela natten hade jag mer eller mindre ont så det var svårt att sova. Min tanke var att bara det känns bättre i morgon så jag kan gå till jobbet...ville inte vara hemma igen.
Jo det gick väl hyfsat på morgonen. Visst gjorde det ont och visst var jag stel, men inget var brutet eller stukat. Men efter en dags springande på jobbet så talade dom om för mig att "Nu tar du det lugnt, låter oss vila och läka" 
Så måndagens hundträning fick vi avstå, fanns liksom inte på kartan att jag skulle kunna traska omkring på appellplanen.

Senare på kvällen började det göra mer och mer ont i vänster knä...var lite oroväckande. Hela natten hade jag så ont och när jag gick upp kunde jag inte stödja riktigt på benen. Måste erkänna att jag blev rädd...tänk om något ändå är "trasigt" i knäet. Efter ett antal värktabletter lyckades jag somna och sov några timmar.
På morgonen när jag skulle gå upp gjorde det så förbaskat ont men envis som jag är gav jag mig iväg...trodde att det skulle bli bättre när man är i lite rörelse.
Det har varit en jäkla tuff dag men jag tog mig igenom den..."duktig eller dum"...inte vet jag.
Men ni skulle se mig när jag skulle in i bilen...kunde ju knappt böja på benet, det gjorde ju så ont. Inte vet jag hur men jag lyckades krångla mig in. Sen skulle benet lyftas och få foten på kopplingen...det var en historia för sig. Egentligen var jag nog en liten fara i trafiken...

När jag kom hem plockade jag fram mina kryckor som jag hade när jag gick med benet och foten gipsat. Det blev en liten avlastning, behöver inte stödja fullt på benet. Letade fram värktabletterna jag fick så dom ska jag ha i beredskap till natten.
Mannen har fått ansvar för rastning av töserna, så får jag vila...

I morgon är det en ny dag, en lite lättare arbetsdag (tror jag) och så är det rallylydnadskursen på kvällen. Då ska jag vara i gång igen...

Ha en trevlig kväll!