Jag hinner liksom inte med allt som jag borde göra. Min blogg har inte högsta prioritet som ni kanske har märkt. Det är nästan 2 veckor sedan jag skrev.
Min vardag handlar mest om mitt nya jobb som tar på krafterna både fysiskt och psykiskt. Mer om detta vill jag inte skriva, mycket beroende på sekretess och tystnadsplikt.
Mellan varven blir det hundtid, töserna måste få sitt också. Tyvärr har vi inte tränat något på dessa veckor så Nicita klättrar på väggarna. Det blir leta godis inne eller ute i trädgården...inte mycket till sysselsättning...men det kommer bli bättre...hoppas jag.
Förra helgen skypeade jag med sonen. Det var 5 veckor sedan han gav sig iväg på sitt stora äventyr. Det var en solbränd och sprudlande glad grabb jag pratade med...fantastiskt med skype.
Detta med datorer och it-teknik är kanon...
Han är lite mer flitig (än vad jag är) i sitt bloggande så vi här hemma i "kylan" kan följa honom i det varma landet, det blir bara varmare och varmare...hos oss blir det bara kallare och kallare.
Hör och häpna...jag har gjort ett besök på Gekås. Där var inte mycket folk, jag skulle inte handla något speciellt, bara lite till töserna...ändå hamnar det en hel del i kundvagnen.
I söndags hade "Yvonnes biogrupp" sin första träff. Vi var ett gäng tjejer som först åt på Veronas och sedan gick vi på bio, Monica Z. Vilken toppenkväll det blev. Alla var hundtjejer så mycket prat handlade om hundar men även lite annat kom in mellan varven. Alla var glada och positiva, det blev klart massor av skratt.
Vi ska träffas sista söndagen i varje månad och turas om med att boka restaurang och bio...ett jättekul initiativ av Yvonne...därav namnet "Yvonnes biogrupp"
Och i torsdags gjorde jag något som jag inte gjort på länge, något som tidigare varit vardagsmat för mig. Jag gjorde en riktigt ordentlig vurpa i skogen, ramlade handlöst ner i backen.
Gick, tack och lov, på en grusväg, när töserna får syn på en rejäl hög med hästskit. Båda rusar dit men jag lyckas med ett rejält NEJ stoppa Nicita men Kaisa som är nästintill döv hörde ju inte. Jag tog några springsteg, fick tag i pälsen på ryggen för att stoppa henne. Då vänder hon sig mot mig, jag var liksom i språnget, och jag ramlar handlöst...landar på höger knä och tar även emot med höger armbåge. Du milde tid så ont det gjorde och stackars Kaisa blev helt vettskrämd. Mitt knä som tog den största smällen är inte vackert men inget är brutet och inte ens en liten stukning. Så det gick trots allt bra.
I går fredag, kanelbullens dag, skulle vår chef bjuda på "kanelbullsfrukost", så vi skulle komma in på kontoret lite tidigare, alltså vi som ville.
Då har hon dukat upp frukost med bröd, olika sorters pålägg och kanelbullar, och bara levande ljus på borden...så himla mysigt.
Så kommer jag linkandes in...alla tittar på mig...du ska väl jobba idag, inte sjukskriva dig. Klart jag ska jobba, ett ont knä stoppar inte mig. Men typiskt att fredagen var min tuffaste och längsta arbetsdag på hela veckan så jag var helt slut när jag kom hem.
Husse skulle jobba hemma på förmiddagen så jag la 2 hundben på köksbordet som han skulle ge dom när han gick vid lunchtid. Klart att han glömde, men töserna kan själva, hämtade godiset men vem som ätit dom lär vi aldrig få veta...jag tror inte att dom har fått var sitt.
Fredagen avslutades med god mat från Asien Cooking och efter ett halvt glas vin somnade jag gott framför Skavlan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar