När jag tänker tillbaka så hade jag nog en jädrans tur att det "bara" blev 3 frakturer på fotleden och att fotknölen "flyttade" sig. Det kunde gått mycket värre.
Fortfarande idag har jag ont, inte konstant, men lite då och då...alldeles för ofta enligt mig själv. Läkarna på ortopeden säger att det kommer alltid att vara så...bara att gilla läget.
Några, inte många, ifrågasatte om jag inte kunde göra mer under dom 8 veckor som jag gick gipsad från knäet, ja precis under knäskålen, till tårna, dom syntes knappt. Hade jag kunnat hade jag gjort så mycket mer men jag hade mer eller mindre ont hela tiden. Att försöka tänka och vara på topp med dom grå var ingen enkel match när värken utan förvarning bara kom.
Jag hade många kompisar som på olika sätt stöttade mig och ibland undrar jag om dom förstod hur otroligt tacksam jag var. Alla som kom hem på en fika och tjabbade.
När Marje och Ylva vid ett par tillfällen tog ut mig på stan och fikade. För många en självklar enkel sak men för mig var det jobbigt men förbaskat roligt. Glömmer inte när dom skulle ha med mig till Brocktorpsgården (vet inte om det stavas/heter så) upp för trappan...men envis som jag är så fixade det sig.
När Hanna undrade om jag ville åka med till Varberg på en lydnadstävling...ville jag så klart. Vilken underbar dag det blev och alla gamla hundkompisar som jag träffade och tjabbade med.
När det var hästshow på ridhuset och jag kunde vara med där...hälsa på alla hästarna, att träffa alla goa hästtjejer.
Min familj som självklart ställde upp till hundra procent, mannen som fick ta ut hundarna, kom hem varje lunch med mat som han hämtat på Kometen.
Det är ganska kul, han tar fortfarande ut dom på morgonen, gjorde han inte innan. Han säger att det har blivit en morgonrutin som jag gillar skarpt.
Det är en hel del material som har använts till att lappa ihop fotleden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar